Sånt händer inte här

egentligen åstadkommit. Carl Björkman (DN) erinrade sig Weyler Hildebrands farser från förkrigstiden, Harry Schein (BLM) kände sig säker på att upphovsmännen försökte plagiera hollywoodska agentthrillrar, Nils Beyer (MT) menade att uppsåtet var gott -- att varna svenska folket för att låta dupera sig av totalitära regimer -- men verklighetsillusionen brast; Ny Dags recensent satte filmen i kategorin nazistisk sovjethets.
Björkman ville inte ta filmen på allvar: "Med sina mystiska gangsters i Stockholmsmiljö -- framför allt opererande på Mosebacke Inn Hotell och bakom Södra Teaterns kulisser --, med sina biltransporterade, hemligblickande agenter och med sin bortrövade kvinna (-). . . ja, med allt detta kom jag framför allt att tänka på några Weyler Hildebrandska filmer från 20-talets slut och 30-talets början. Skepp ohoj! hette en av dem. Jag kan inte ta den här på mera allvar -- fast det säkert är meningen att den just ska tas på allvar."
Robin Hood (StT) tillhörde de ganska nöjda eftersom han var övertygad om att han sett ett "välgjort raffel kring totalitärsmusslet i Stockholm -- med satirisk udd": "Det är där vitsen ligger, den vits som förmått så konstnärliga herrar som Herbert Grevenius och Ingmar Bergman att syssla med något så suspekt som rena rafflet. De vill ge svenska folket en körare."
Bergman hade för en gångs skull inte sitt hjärta med i arbetet ansåg Lill i SvD, som bekände sig oengagerad: "Bergmans frenesi är borttappad i gatuvimlet och biljakterna, hans fräna humor finner inga hållpunkter i dialog och situationer, hans inspirerande personinstruktion har inte något fäste i dessa glatta figurer ur en äventyrsnovell. Så sitter vi där, litet långa i ansiktet och med bara ett tveksamt leende till övers för alltsammans, inklusive en skådespelartrio som Signe Hasso, Ulf Palme och Alf Kjellin. Samt tror inte att sånt händer här -- inte på det sättet!"
"SF, Grevenius och Bergman är i celluloidkrig mot Sovjetunionen på Texas sida", skrev signaturen Snapp i Ny Dag och uttryckte sin syn i följande ordalag: "Herbert Grevenius har under sin tid som medarbetare åt Hitlers gamle beundrare Torsten Kreuger plockat ihop de hetslögner mot Sovjetunionen, som balter och andra med fascistiskt förflutet infört i StT. Av alla dessa har han sedan gjort ett filmmanuskript, där ingenting är bortglömt, och där det enda riktigt inhemska tillägget är att Karl XII i Kungsträdgården fortfarande pekar varnande 'åt rätt håll'. Sedan har Ingmar Bergman, med sin kända förkärlek för det sadistiska, som regissör gjort sitt för att filmen skulle bli ett mästerstycke i rå och onyanserad antisovjethets. (-) Där ligger Hollywood i lä. Och Göbbels måtte känna det kusligt i sin grav att på detta sätt efter sin död bli utplundrad på alla sina idéer. Kan det trösta honom att han fått ha sin obestridliga intelligens i fred för dessa likplundrare?"

Kommentar Svensk filmografi
Romanen "Inom 12 timmar" av den norske författaren Peter Valentin -- pseudonym för Waldemar Brøgger (f 1911) utkom i Stockholm 1944 på Bonniers förlag. Den har inte publicerats i bokform i Norge. Författaren ansågs vid krigsslutet politiskt belastad genom en alltför dokumentär skildring av den norska motståndsrörelsen i "Den osynliga fronten" (utgiven under pseudonymen Carsten Frogner på Ljus Förlag i Stockholm 1943) och satt efter återkomsten till Norge en tid i fängelse.
Inspelningen startade i början av juli, så gott som direkt efter Bergmans Sommarlek (1951/21), och avslutades under senare hälften av augusti. Exteriörer togs bl a på Söder i Stockholm: kring Mosebacke och Katarinahissen och i Hammarbyhamnen. En interiör från den rivna SF-biografen Lejonungen med dess unika södermalmsperspektiv längs högra väggen ingår.
Export av filmen planerades från början, varför en engelsk version samtidigt framställdes. Kontrakterandet av Signe Hasso och Alf Kjellin kan ses som ett led i bolagets strävan att nå ut på den angloamerikanska marknaden. Signe Hasso, som då inte uppträtt i svensk film sedan början av 40-talet, var bofast i Hollywood men teaterengagerad i England. Alf Kjellin hade inlett sin amerikanska karriär. I England släpptes filmen ut vid årsskiftet 1952-53 under titeln High Tension; i Tyskland kom den 1959 med titeln Menschenjagd.
Enligt filmens prolog var "alla händelser, situationer, personer, miljöer och repliker" uppdiktade för att det lilla och fredliga land där historien utspelas skulle "förbli obemärkt". Bara tre kritiker lät emellertid bli att direkt nämna vad som kunde underförstås i filmen: att den handlade om sovjetspionage på baltiska flyktingar i Sverige. En kritiker, signaturen Filmson i AB, refererade till affärerna Kosenkin och Pontecorvo samt "åtskilliga kidnappningsförsök i svenska och pols!ka hamnar."
Försiktigare var de svenska tidningarna när det gällde att sätta verket i samband med det kalla kriget. Ny Dags recension var i det fallet unik. Möjligen förstod dess författare omedelbart innebörden i ordleken "Atkä Natas" (Äkta Satan) och "Mrofnimok Gadyn" (Kominform Ny Dag).
Ingmar Bergman själv har genomgående förhållit sig starkt kritisk till filmen. I intervjuboken "Bergman om Bergman" (1970) klargör han att filmen tillkom under pressade förhållanden med en dålig personlig ekonomi som avgörande drivkraft. Kontakten med de estniska flyktingar, som medverkade, kom Bergman att inse att han gjorde "fel film". Detta ledde till att han ytterligare underströk de overkliga och parodiska inslagen.

4444(创建者)